Ensam igen. Kan inte koncentrera mig på något, får inget gjort. Fascineras av hur jag har blivit beroende av sällskap för att må bra. Det krävdes nog en sådan här lång ensamhet för att inse.

Saknar mitt gamla liv. För knappt två år sedan, våren 2012. Bästa tiden i mitt liv. Då var allt och alla så nära, solen sken och det var snö på marken, som det ska vara.

Min fina fina finaste vän är här hos mig och jag är så himla glad. Är så lycklig.

Update

Det känns som att mycket har hänt sedan sist. Oktober/november har varit en ledsen tid, jag har längtat hem och velat sluta spela många gånger. I fredags hade vi gemensam lektion med alla violinister på skolan och mitt uppspel gick så fruktansvärt dåligt att jag ville kasta fiolen i golvet på scenen och springa därifrån. Men så kan man ju inte göra, så jag satt och grät medan jag lyssnade på alla andra istället. Jag satt tyst gråtandes i två timmar. Inte helt lätt.

Jag har tvivlat på allt den senaste tiden. Mest mig själv. Mina lärare. Människorna omkring mig här. Jag känner inte att jag har hittat riktigt rätt. Och den tanken tillsammans med det faktum att jag är lite blyg och tillbakadragen gör att jag inte riktigt tar tag i att försöka förbättra situationen. Det slutar ofta med att jag sitter ensam lite längre bak. Den här helgen till exempel. Jag ska snart åka till Allhelgonakyrkan i Lund för att ha konsert, det är en tillfälligt ihopsatt orkester med proffs/elever, vi ska göra Brahms requiem tillsammans med Lunds akademiska kör. Fruktansvärt bra musik och allt borde bara vara roligt. Men de andra eleverna från skolan som är med i orkestern, dvs de jag känner bäst i det här sammanhanget, är mycket äldre än mig, går sista året allihopa och jag törs liksom inte prata med dem. Känns lite som att de tycker att jag inte har något där att göra (speciellt efter mitt framträdande i fredags då jag visade att jag knappt kan spela), att vi är från olika världar och så sitter jag där igen, ensam några rader längre bak i kyrkan och tittar upp i taket tills det är dags att spela. Jag pratar inte med någon alls. Åker dit, spelar, åker hem.

Livet är fortfarande förvirrande men bitvis ganska bra. Trots att jag är ledsen betydligt oftare nu än för en månad sedan. Jag saknar att känna tillhörighet. Saknar att känna mig hemma, att vilja stanna kvar.

Jag vill nog flytta hem.

Roligt