Jag har aldrig i mitt liv, inte något av de 18 år jag har levt, känt en påtaglig skillnad i humör när natten kommer allt fortare. Har aldrig känt mig deppig för att det är mindre ljus och mer mörker, snarare tyckt det varit mysigt. Men i år, nu, när det är mörkt klockan fyra och jag står och övar får jag små panikattacker för varje ton jag spelar. Jag kan inte läsa en text särskilt länge innan jag börjar skaka och måste andas djupt för att kunna stå upprätt. Börjar gråta när jag får en ironiskt elak kommentar. Vad är grejen med det?

Känner mig så fruktansvärt ensam.

Snart ska jag norrut, där solen går ner bra mycket tidigare. Men då är vi åtminstone två. Och det är allt jag önskar, att jag slipper se ut i mörkret och bara se min egen spegelbild i fönstret.

"Jag tycker du ska gifta dig med Aron och flytta till.. Var är det han bor nu igen.. Norrland! Det tycker jag du ska göra."

Det var banne mig det bästa rådet jag fått på länge.

Vågar inte hoppas. Har läst allt, alla scenarier som kan bli möjliga, vad som händer om sparpaketet inte går igenom, kollat upp alternativa resvägar och insett att om SAS går i konkurs innan torsdag är jag ganska körd. Och det är det sista jag vill i det här livet. Tänker inte gå med på att bli strandsatt här. Där, gärna. Men inte här.

Längtar efter han som drar fram det bästa i mig. Längtar efter han som tycker jag tar lite för mycket plats i sängen, men inte klagar. Längtar efter han som kysser mig trots att jag inte borstat tänderna ännu. Längtar efter han som skiner upp i hela ansiktet när han ser mig. Längtar efter han som är stolt över att gå hand i hand med mig. Längtar efter han som är sig själv. Längtar efter han som nynnar när han lagar mat. Längtar efter han som får vardagen att bli lite mer färgglad. Längtar efter han som tycker jag är such a babe. Längtar efter han som längtar efter mig. Längtar så mycket så mycket att jag blir tårögd. Hur sunt det nu än låter... Längtar efter DIG.

(cred: https://twitter.com/albinjansson)