12. Berätta om någon som du saknar + 21. Berätta om någon som du älskar

Ja, vad ska jag säga. Behöver jag ens säga något? Denna fantastiska människa som bor så långt bort men ändå alltid finns så nära. Som alltid lyssnar, alltid hör och alltid har svar. Som alltid bryr sig. Som tröstar, håller om och får allt att kännas okej. Som är den bästa jag har, mitt allt och som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan. HAN.

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

Igår hände något mycket märkligt. Jag fick en kommentar. Blev glad. Så himla spännande för jag vet inte vem som skrev den, men den personen ville i alla falla att jag skulle skriva om punkt elva på listan jag aldrig skrev klart. Och just punkt elva var ett bra val. För mitt i ångesten finns inget bättre än att ständigt diskutera med sig själv, tänka högt och kritisera. För så här är det.

Jag har aldrig varit säker på vad jag vill göra i framtiden. I perioder har jag haft drömmar som jag i stunden skulle gjort vad som helst för att förverkliga, men de har allihopa tynat bort med tiden, och aldrig kommit tillbaka. Nu är det musiken som tvekar, och jag tror ärligt talat inte att jag kommer arbeta med musik på heltid. Åtminstone inte som violinist, vilket har varit mitt mål under en lång tid. Men för knappt ett år sedan började tankarna ändras, och sedan dess har jag fått kämpa för att över huvud taget kunna öva. Jag planerar fortfarande att söka musikhögskola (skickade in ansökan häromdagen, hjälp), för att ha vägarna öppna om jag skulle ändra mig igen. Jag planerar också att söka till universitetet. Kanske bara någon kurs i början, men det känns mer lockande än musikhögskola just nu. Jag tror det är förändringen jag är ute efter i grunden. Och oavsett om jag pluggar musik, något annat eller ingenting alls, så ska jag jobba såklart. Håller frenetiskt på att söka varje jobb jag snubblar över just nu, och fattar inte att det ska vara så himla svårt. Alla andra får ju jobb, varför är det bara jag som inte lyckas?!

Men så till de två saker jag vet att jag vill göra.

• Jag vill vara mer flexibel än jag är nu. Det i kombination med pengarna jag ska tjäna (mmmmmassor) gör det möjligt att vara på samma ställe som mitt hjärtas vän mer än vad jag har kunnat vara det här året.
• Det finns en dröm som alltid har funnits och som aldrig har tynat bort. Jag vill tillbaka till Afrika. Det kanske inte blir nästa år, men jag ska dit. Funderar på att söka någon folkhögskoleutbildning som handlar om det, och där det ingår x antal veckors praktik på plats. Eller så åker jag själv, för att sedan åka tillbaka ytterligare en gång när jag har en utbildning som ger mig en anledning att vara där. Det är drömmen.

Tro inte för ett ögonblick att det känns bra det här. Inte på något sätt. Diskussionen hemma är lite varierande, men slutar alltid med att jag går därifrån gråtandes för att jag verkligen inte har någon aning om vad jag vill. Alla alternativ ger mig ångest till och från, förutom musikhögskola som alltid ligger och trycker som en tjock slemmig mördarsnigel som täpper igen allt vad andningsmöjligheter heter. Det tycker jag är bra anledning nog till att jag inte ska gå där, varken i Stockholm, Malmö eller Piteå som är städerna jag ska söka till. Småplugg+jobb-ångesten har lagt sig nu, men förra veckan var det kaotiskt i mitt huvud, på riktigt.

Åh vad det ska vara jobbigt. Visst kan man fortsätta säga att "det är inte hela världen, du har ju hela livet framför dig" men nu börjar det fan bli lite stressigt alltså. Samtidigt som jag är tacksam för varje dag som går och för mig lite närmre honom, studenten och ett liv utan övningshets. Sommaren, livet.

Hoppas du är nöjd med svaret!

Puss

Att behöva torka den andres tårar så fort ens egna inte rinner och att behöva hålla i varandra för att inte tappa balansen och ramla.

Kollar på tavlan: 1 minut tills tåget ska gå. Det är då man kommer på allt man vill säga och det är då paniken kommer, den panik som är den värsta som finns. Näst efter paniken som uppstår när man kommer hem och inser: nu är jag ensam. Han kommer inte när jag ringer. Det går inte.

Den paniken gör så ont.