om någon har lyckats undgå det...

hej. jag heter clara och jag är kär i en kille som heter aron. alltså jättekär, så där mycket så att jag vill ge bort hela världen och allt jag har bara för att få vara med honom. det är verkligen så, som på film eller i sjukt romantiska och odrägliga kärleksromaner, men det är sant. han är den bästa människan jag vet. han är världens snällaste, roligaste, vackraste, mest pratsamma och omtänksamma människa jag känner och det händer oftare än ibland att jag förundras över hur det kommer sig att just jag får vara den som är hans. jag och aron har inte ens känt varandra ett år men han känner mig bättre än många som jag har känt sen jag var liten och jag känner mig aldrig så bekväm, självsäker, glad, lugn, betydelsefull, viktig och älskad som när jag är med honom.

det var mörkt ute när vi träffades i december, lika mörkt som det är ute nu. då fanns det dessutom en mörk skog som hjälpte till lite extra. han bor just nu i en annan skog i norrland, 90 mil bort härifrån och jag saknar honom varje sekund. jag är ledsen och gråter ganska ofta, ensam eller bland folk, antingen för att de vet och är så fina som vänner ska vara, eller för att de inte vet och börjar fråga en massa. just när det känns som att allt är okej och att jag kan klara av det så kommer vågen och sköljer över mig, utan att jag har en endaste möjlighet att stå emot. men oavsett hur långt bort han är så känner jag mig fortfarande betydelsefull och älskad, för så bra är han att han får mig att förstå det. och jag hoppas han förstår att han är den viktigaste individen i mitt liv. betydelsefull, viktig och älskad.

vi har varit ifrån varandra mindre än två dygn. om senast 39 ses vi igen. får någon av oss panik så är jag där på tre timmar, det vet du. för jag gör vad som helst för dig. saknar dig fina rödtott. puss

Dagen jag har bävat för i nästan fyra månader är snart slut. Aron har åkt, jag har varit arg (fuck you busschauffören), gråtit, plockat svamp, sovit, gråtit i maten, gråtit i duschen, gråtit lite till. För att det är så långt. Så många dagar innan vi ses igen. För att... Nej jag är inte ensam, det är fel, men han är inte här och jag kan inte längre ringa och säga hej jag vill inte sova ensam, för att vara hos honom femton minuter senare. Livet tar en annan skepnad nu och kommer te sig annorlunda. Skolan kommer kännas värdelös och jag kommer vilja hoppa av alla kurser för att få mer tid till att jobba och således kunna vara på Adrian Wennströms 10 väg lite oftare. Jag själv och de runt omkring mig lär behöva dra i tyglarna och se till att jag håller ordning och tar lite större ansvar för mitt liv och dess konsekvenser. Det kommer vara jobbigt. Men jag har ju förberett mig på det här livet hela sommaren så det är väl bara att köra och hoppas att skoldagarna flyger fram i sån fart att det helt plötsligt är den femte oktober och jag inte kan sova för att jag snart, snart, snart ska få se dig igen.

Tack svensk teknik för att du uppfann skype, vi kommer bli ännu bättre vänner än vi redan är det här året.

Fick ett sug att skriva igen. I och med att skolan har börjat och svenska C kommer gå av stapeln utan att jag sitter med i klassrummet får jag lite ångest, över att jag kommer sluta skriva. Men då säger jag nej stopp sluta inte, så nu får ni stå ut med att det kanske faktiskt sker lite uppdateringar här igen.

Sommaren är slut. Den sommar som skulle bli så lång och då vi skulle hinna göra så mycket, vilket vi också har gjort men det är klart att ett sommarlov knappast kan bli för långt. Idag började skolan, jag var taggad tills jag satte mig i klassrummet i 04 och hade hälsat klart på alla. Nu kan vi ta studenten! Tyvärr är det ju en del som ska hinnas med innan mössan sitter på sin plats och vi springer ut genom dörrarna för sista gången. Projektarbete, sökningar, jubileumskonsert, vanliga konserter, övningspress, pluggstress, ångest över allt som ska bestämmas och hur besvikna många kanske kommer bli över det jag väljer. Och saknad, inte minst.

På söndag flyttar den person jag tycker mest om i hela världen ifrån mig. 900 km norrut, och jag undrar hur jag ska klara mig utan dig. När det blev klart att flytten skulle bli av hade vi hela sommaren framför oss och skulle inte behöva tänka på den dagen som skulle komma, det var ju över två månader kvar. Grät gjorde vi, eller mest jag då, ändå. Och på söndag är den dagen här. Sen dröjer det tills vi ses igen. Men jag vill ändå tro, och jo jag vet, att det vi har inte går sönder på fem veckor. Så det så. Nu ska jag åka och hämta dig på centralen. För ja just det, jag har körkort. Hämtade ut det idag, och till och med bilden blev nästan okej! Ser inte lika störd och bortkommen ut som på mitt gamla leg, vilket var allt jag krävde. Blev lite stressigt nu va skulle gärna skriva mera men det får bli en annan dag, kanske när du har åkt. Prepare for gråtfest.

Sådärja. Då kör vi.