Ensam igen. Kan inte koncentrera mig på något, får inget gjort. Fascineras av hur jag har blivit beroende av sällskap för att må bra. Det krävdes nog en sådan här lång ensamhet för att inse.

Saknar mitt gamla liv. För knappt två år sedan, våren 2012. Bästa tiden i mitt liv. Då var allt och alla så nära, solen sken och det var snö på marken, som det ska vara.

Min fina fina finaste vän är här hos mig och jag är så himla glad. Är så lycklig.

Update

Det känns som att mycket har hänt sedan sist. Oktober/november har varit en ledsen tid, jag har längtat hem och velat sluta spela många gånger. I fredags hade vi gemensam lektion med alla violinister på skolan och mitt uppspel gick så fruktansvärt dåligt att jag ville kasta fiolen i golvet på scenen och springa därifrån. Men så kan man ju inte göra, så jag satt och grät medan jag lyssnade på alla andra istället. Jag satt tyst gråtandes i två timmar. Inte helt lätt.

Jag har tvivlat på allt den senaste tiden. Mest mig själv. Mina lärare. Människorna omkring mig här. Jag känner inte att jag har hittat riktigt rätt. Och den tanken tillsammans med det faktum att jag är lite blyg och tillbakadragen gör att jag inte riktigt tar tag i att försöka förbättra situationen. Det slutar ofta med att jag sitter ensam lite längre bak. Den här helgen till exempel. Jag ska snart åka till Allhelgonakyrkan i Lund för att ha konsert, det är en tillfälligt ihopsatt orkester med proffs/elever, vi ska göra Brahms requiem tillsammans med Lunds akademiska kör. Fruktansvärt bra musik och allt borde bara vara roligt. Men de andra eleverna från skolan som är med i orkestern, dvs de jag känner bäst i det här sammanhanget, är mycket äldre än mig, går sista året allihopa och jag törs liksom inte prata med dem. Känns lite som att de tycker att jag inte har något där att göra (speciellt efter mitt framträdande i fredags då jag visade att jag knappt kan spela), att vi är från olika världar och så sitter jag där igen, ensam några rader längre bak i kyrkan och tittar upp i taket tills det är dags att spela. Jag pratar inte med någon alls. Åker dit, spelar, åker hem.

Livet är fortfarande förvirrande men bitvis ganska bra. Trots att jag är ledsen betydligt oftare nu än för en månad sedan. Jag saknar att känna tillhörighet. Saknar att känna mig hemma, att vilja stanna kvar.

Jag vill nog flytta hem.

Roligt

Livet här är förvirrande men bitvis ganska bra. Det händer minst en gång varje dag att jag funderar på vad jag egentligen gör här, men alla andra stunder är det helt okej. Ibland säger folk saker som gör mig ledsen, och ibland blir jag ledsen för att jag är ensam, men ändå har jag bara gråtit tre gånger sedan jag flyttade hit i augusti. Jag har inte slutat drömma om att göra alla de där sakerna jag vill göra i mitt liv, de ligger inte ens på is utan är i högsta grad.. Vad ska man säga, aktiva drömmar? Jo så säger vi.

Jag gör inte så mycket på dagarna men har ändå inte tid för något annat. Cyklar till skolan, har kanske en lektion då och då, övar, åker hem, äter oftast ingen ordentlig middag, kollar på nån tv-serie och somnar. Men livet känns inte tråkigt, det är fortfarande lite nytt och spännande trots att jag nu känner mig bekväm både i lägenheten och i skolan.

Har lärt mig en hel del sen jag kom hit. Att äpplen är det bästa mot illamående, att det inte tar så lång tid att diska när man väl gör det, att det är värt att åka hemifrån lite tidigare för det är fan nästan alltid motvind på väg till skolan och då tar det ca 4 minuter längre tid, att det nästan alltid finns en ledig mikro på musiklärar-sidan i cafeterian (alltså de som läser till lärare, det suger att det är så uppdelat och i princip "förbjudet" att sitta och äta tillsammans), att man inte behöver vara i jättegod tid till lektionerna för lärarna gillar att chilla, att en öppnad burk kokosmjölk inte håller så länge i kylen och att det blir dammigt och smutsigt om man inte städar.

Imorgon åker jag till Norrland. Nog därför jag är glad och sprallig och rastlös och virrig idag när jag är hemma och är händig. Försöker vara händig. Går sådär för jag har ingen borr till att sätta upp lampan i taket igen.

Jag kom precis fram till en väldigt viktig sak. Nu ska jag berätta!

Jag har de senaste veckorna känt en underlig glädje över att få öva, jag har tyckt om att stå och lära mig alla de där förbaskade tonerna. Det har nog aldrig varit så för förut, någonsin. Och jag tror att jag precis kom på förklaringen till varför jag helt plötsligt gillar det.

I nio år gick jag på Lilla Akademien. Mellanstadiet, då allt var nytt för mig och jag spelade för att det var kul. Men jag övade inte särskilt mycket. Högstadiet, då jag stundtals mest längtade tills dess att skolan skulle vara över så jag kunde få dansa. Övade nästan inte alls för jag sysslade med så mycket annat på fritiden. Men sen fick jag en kick lagom till gymnasievalet och fortsatte. Tyckte överlag att det var ganska kul, men ville ändå inte satsa på en framtid som violinist och övade lagom mycket. Men ändå hamnade jag på Musikhögskolan i Malmö och tycker hittills att det är väldigt roligt. Och jag har hittills inte haft en enda lektion och bara två tuttirep. Inte femhundra stämrep, som på lilla. Inget tjat om att prestationen inte duger så därför sätter vi in tjugo rep till den här veckan. Inget sånt. Utan här får jag ta mitt eget ansvar att förbereda saker i tid tills det är dags att sätta ihop allt. Större press på mig helt enkelt. Hur bra som helst. Jag har ingen chans att lära mig styckena på repen och på så sätt inte behöva öva. För ärligt talat är det lite så det fungerar på lilla. Men där skulle det å andra sidan vara svårt att göra annorlunda, eftersom alla (inklusive mig själv) inte satsar lika mycket på gymnasiet.

Till exempel. Idag hämtade jag ut noterna inför konserten på lördag nästa vecka. Ni kan ju lyssna själva och inse att det krävs mycket jobb för att kunna spela det här ordentligt. Om en vecka är det tutti och då ska det sitta. I helgen är Aron här. Vilket ger mig ungefär tre dagar att öva på detta, och jag blir tvungen. För jag kan inte sitta där mitt i orkestern utan att kunna min stämma. Den skammen vore större än att gå naken på stan för mig. Ansvaret ligger på mig och enbart på mig. Jag kommer ha ett stämrep och ett stråkrep den här veckan, men de repen är för få och för korta för att kunna sitta och lära sig stämmorna på. Det funkar inte så längre. Och det är så himla bra. För nu måste jag ta ansvar och jag måste öva och när jag faktiskt övar och strävar efter egna mål så märker jag egna framsteg och min utvecklingskurva kommer stiga i skyarna efter några månader på den här skolan känner jag bara. På lilla behövde jag aldrig ta det där ansvaret, för det fanns alltid någon annan som tog det istället och sa åt oss vad vi skulle göra, och vi gjorde det men hur effektivt var det egentligen?

Jag har verkligen kastat mig in i en värld som är helt ny för mig, jag har just nu 11 stycken att öva på. 5 av dem ska vara spelklara på fredag. Det sätter en enorm press på mig men är så. Himla. Nyttigt. Det är det här som är livet som musiker. Ensamt, ansvarsfullt som fan men också roligt för man åstadkommer så mycket om man tar sitt ansvar. Jag tror inte riktigt jag har insett detta förrän nu. Och det är kanske nu jag verkligen inser att jag har hamnat rätt. 

Det är så himla farligt att börja tänka och fundera på hur saker kunde ha varit om de vore annorlunda. Just nu känner jag bara för att strunta i allt det här och dra. Ska bara spela tre föreställningar till först.

Skulle må så bra av en stor fet lycklig överraskning. Vad som helst, bara den är lycklig så jag kan få skratta och vara glad rakt igenom.

Mvh deppbloggen

Det här med att lämna saker. Platser, människor, you name it. Det har jag så svårt för. Det är jobbigt varenda jävla gång, oavsett vart jag ska. Jag ville inte åka till Schweiz, men jag ville sedan inte heller åka därifrån trots att jag egentligen var ganska trött på att spendera dagarna i sängen med datorn och ibland öva lite, för att sedan spela igenom operan en gång varje kväll. Men stämningen där var ändå så bra. Jag älskar musiken. Det är bara att bryta upp som gör mig tokig. Och det är inte själva resandet som är problemet, för jag älskar att resa. Vet inte vad som är mitt problem. Jag är bara ett vanedjur som vill ha det som det är. Eller något i den stilen.

Musik musik musik. Människor människor. Människor som håller på med musik. Musik som förenar människor. Tänk va, hur genialiskt är det inte? Hur man kan få en riktigt bra vän som man helt plötsligt kan prata med allt om efter att bara ha sett denne spela? Förunderligt tycker jag. Och fantastiskt. Och det spelar inte så stor roll att denne nye vän bor i Australien. Jag menar jag tycker mig ha ganska bra koll på hur man håller kontakt med folk vid det här laget... Men jo, lite synd är det att jag troligtvis aldrig kommer träffa min australiensiske kompis igen, det är så härligt när man möter inspirerande och öppna människor som bara vill väl och är jävligt duktiga på vad de gör. Jag tänker då och då på min gode vän i Pretoria, som jag nog inte egentligen skulle kalla för god vän längre eftersom vi knappt har någon kontakt. Hatar när det blir så. Vill aldrig förlora någon som på ett eller annat sätt står mig nära. För vänner är fan livet. Musik och vänner.

Hatar att vara i Schweiz utan något speciellt att göra förutom några timmar på kvällarna. Varför kan jag då inte lika gärna få vara i Malmö eller ännu hellre i Norrland på dagarna och teleportera mig hit när jag behövs för föreställning? Tänk vad mycket roligare det hade varit då. Men istället sitter jag här inne när solen skiner där ute, lyssnar på höstig musik och drömmer mig bort till kallare platser, halsdukar och en skön säng.

Längtar till Malmö för att kunna vara i Pildammsparken, cykla till västra hamnen, sitta vid vattnet och lyssna på mysmusik i den lugnande blåsten, spendera dagarna i övningsrum (trodde aldrig jag skulle längta efter att öva) och umgås med fantastiska människor i pauserna, upptäcka staden om nätterna med nyfunna vänner, äta nudlar, skypa och titta på film de dagar man bara inte orkar något annat. Låna böcker och spendera en hel ledig torsdag i en fåtölj på biblioteket i en värld som skapar en fin kontrast till allt verkligt. Men kanske mest för att jag vet att när jag kommer dit är det inte så långt kvar tills du också kommer. 

Saker som gjorde den här dagen bra:

- lastbilschauffören som log och vinkade tillbaka när jag tackade för att han stannade, på vägen till skolan imorse

- 4 timmars körsång med en fantastisk ledare

- mozzarella till middag

- godis och dataspel till efterrätt

- telefonsamtal med Honom

Imorgon kväll har kåren anordnat ett pildammsparkenhäng för oss ettor, eller för alla som vill lära känna oss. Ska bli så roligt. Tar med mig pannkakor och en vinbox. Japp. 

Jag vill sticka hål på mig själv och kasta mig i soporna varje gång jag råkar kalla den här lägenheten för hemma. Det är inte hemma. Det här är min lägenhet. Hemma är i Hägersten. 

Det är så märkligt att vara ensam. Det är svårt att vara i en stad och inte kunna träffa sina bästa vänner, ens om man frågar dagen innan. Det är svårt att behöva ta in nya intryck ensam, och att lära sig leva på egen hand är inte särskilt roligt. Det är väldigt hemskt men det känns väldigt mycket nu som att jag inte tog vara på alla mina vänner tillräckligt där hemma, men även om jag hade gjort det så hade det ju känts ensamt här ändå, så det kanske inte spelar någon roll.... Det svåraste av allt är ju att behöva sova ensam. Att inte kunna kramas när som helst eller värma sig med hjälp av någon annan när man fryser. Jag hatar det här livet men lever det ändå för belöningen är värd tusen gånger mer.

Nu ska jag laga middag.

Malmö

Ny stad. Nytt liv. Nya tårar. Ny längtan fast ändå densamma. Och det var allt jag hade att säga. Nu ska jag äta nudlar.

Det är ju faktiskt nu det gäller. Jag har alla förutsättningar klara, alla villkor. Jag vet var och hur allt det andra kommer vara. Nu är det bara jag som måste bestämma mig.

Men jag vet inte. 

Istället ligger jag 00.40 och kan inte somna. Jag ska upp klockan 6. Imorgon (idag) ska jag skriva ett nuko-prov och sedan ta nattåget till Älvsbyn för att återvända till honom, han som åkte ifrån mig ikväll. På den 14 timmar långa tågresan måste jag i princip skriva klart allt mitt skolarbete för den här terminen. För den här gymnasie- och hela skoltiden. 33 dagar, sen är det över.

Blev snuvad på sommarjobbet. Vet inte längre vad som dels ska fylla min tid, dels ge mig möjlighet att åka iväg på den där resan jag har sett fram emot i snart ett år. Fan att allt skulle köra ihop sig precis nu. Varför är livet ibland så jäkla orättvist. 

Om en vecka:

• är Aron hemma
• har jag förhoppningsvis fått min studentklänning
• vet jag nog vad jag ska göra i höst.

Det är nervöst alltså. Beslutet ska tas, snart. Om en vecka eller kanske några dagar till vet jag med ganska stor säkerhet vad jag har att förhålla mig till när jag väljer bostadsort och sysselsättning. Det är sjukt nervöst. Så mycket som sätts på plats, riskeras och förändras, hur jag än väljer.

Idag har jag i alla fall bestämt mig för att tacka ja till "sommarjobbet" i Schweiz, som innebär att jag ska vara med i en professionell operaorkester och framföra en nyskriven opera. Och jag har bestämt att jag ska åka till Portugal med Aron. Och jag kommer kunna vara med och åka gummibåt. Och åka till Kolmården. Känns som att hela sommaren har klarnat! Gud så skönt.

PLÖTSLIGT HÄNDER DET.

Och nu har jag två jobb! Tack livet för att du äntligen betalar tillbaka.

12. Berätta om någon som du saknar + 21. Berätta om någon som du älskar

Ja, vad ska jag säga. Behöver jag ens säga något? Denna fantastiska människa som bor så långt bort men ändå alltid finns så nära. Som alltid lyssnar, alltid hör och alltid har svar. Som alltid bryr sig. Som tröstar, håller om och får allt att kännas okej. Som är den bästa jag har, mitt allt och som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan. HAN.

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

Igår hände något mycket märkligt. Jag fick en kommentar. Blev glad. Så himla spännande för jag vet inte vem som skrev den, men den personen ville i alla falla att jag skulle skriva om punkt elva på listan jag aldrig skrev klart. Och just punkt elva var ett bra val. För mitt i ångesten finns inget bättre än att ständigt diskutera med sig själv, tänka högt och kritisera. För så här är det.

Jag har aldrig varit säker på vad jag vill göra i framtiden. I perioder har jag haft drömmar som jag i stunden skulle gjort vad som helst för att förverkliga, men de har allihopa tynat bort med tiden, och aldrig kommit tillbaka. Nu är det musiken som tvekar, och jag tror ärligt talat inte att jag kommer arbeta med musik på heltid. Åtminstone inte som violinist, vilket har varit mitt mål under en lång tid. Men för knappt ett år sedan började tankarna ändras, och sedan dess har jag fått kämpa för att över huvud taget kunna öva. Jag planerar fortfarande att söka musikhögskola (skickade in ansökan häromdagen, hjälp), för att ha vägarna öppna om jag skulle ändra mig igen. Jag planerar också att söka till universitetet. Kanske bara någon kurs i början, men det känns mer lockande än musikhögskola just nu. Jag tror det är förändringen jag är ute efter i grunden. Och oavsett om jag pluggar musik, något annat eller ingenting alls, så ska jag jobba såklart. Håller frenetiskt på att söka varje jobb jag snubblar över just nu, och fattar inte att det ska vara så himla svårt. Alla andra får ju jobb, varför är det bara jag som inte lyckas?!

Men så till de två saker jag vet att jag vill göra.

• Jag vill vara mer flexibel än jag är nu. Det i kombination med pengarna jag ska tjäna (mmmmmassor) gör det möjligt att vara på samma ställe som mitt hjärtas vän mer än vad jag har kunnat vara det här året.
• Det finns en dröm som alltid har funnits och som aldrig har tynat bort. Jag vill tillbaka till Afrika. Det kanske inte blir nästa år, men jag ska dit. Funderar på att söka någon folkhögskoleutbildning som handlar om det, och där det ingår x antal veckors praktik på plats. Eller så åker jag själv, för att sedan åka tillbaka ytterligare en gång när jag har en utbildning som ger mig en anledning att vara där. Det är drömmen.

Tro inte för ett ögonblick att det känns bra det här. Inte på något sätt. Diskussionen hemma är lite varierande, men slutar alltid med att jag går därifrån gråtandes för att jag verkligen inte har någon aning om vad jag vill. Alla alternativ ger mig ångest till och från, förutom musikhögskola som alltid ligger och trycker som en tjock slemmig mördarsnigel som täpper igen allt vad andningsmöjligheter heter. Det tycker jag är bra anledning nog till att jag inte ska gå där, varken i Stockholm, Malmö eller Piteå som är städerna jag ska söka till. Småplugg+jobb-ångesten har lagt sig nu, men förra veckan var det kaotiskt i mitt huvud, på riktigt.

Åh vad det ska vara jobbigt. Visst kan man fortsätta säga att "det är inte hela världen, du har ju hela livet framför dig" men nu börjar det fan bli lite stressigt alltså. Samtidigt som jag är tacksam för varje dag som går och för mig lite närmre honom, studenten och ett liv utan övningshets. Sommaren, livet.

Hoppas du är nöjd med svaret!

Puss

Att behöva torka den andres tårar så fort ens egna inte rinner och att behöva hålla i varandra för att inte tappa balansen och ramla.

Kollar på tavlan: 1 minut tills tåget ska gå. Det är då man kommer på allt man vill säga och det är då paniken kommer, den panik som är den värsta som finns. Näst efter paniken som uppstår när man kommer hem och inser: nu är jag ensam. Han kommer inte när jag ringer. Det går inte.

Den paniken gör så ont.