Jaha

Tänker bara skriva vad jag vill framöver.

Imorgon åker jag till Istanbul. Aron ska med, thank god. Ser otroligt mycket fram emot de kommande dagarna, nytt land, ny kultur, ny mat, nytt hotellrum, ny resa.

Julen var fin, nyår kommer bli bättre och mindre ensamt. Jag kommer ha en hand att hålla i och en puss att få, det kommer vara fest och vi kommer vara två. Måste fundera ut ett nyårslöfte jag vet att jag kan hålla.. Kanske drömmer om ett nu om 3, 2, 1

5. Berätta om vem du var för ett år sedan

För ett år sedan. Femte december 2011, det var en måndag. Dagen innan hade jag kommit hem från Ådalen och "lilla julafton"-övernattningen med Mälarhöjdens och Örnsbergs scoutkårer. Jag var där som ledare, och på lördagskvällen efter spökspåret så hängde jag med Örnsbergs seniorer, som hade anordnat spåret. Där träffade jag Aron.

Så, för ett år sedan. Jag var hemma, lite trött efter helgen men mådde nog ganska bra vill jag minnas. Och så den där Aron, som hade legat med huvudet i mitt knä, och som jag råkade slå till i pannan när jag skulle slita av glittret som han hade knutit ihop oss med. Jag antar att jag tänkte lite grann på honom, om han skulle höra av sig igen, om jag skulle höra av mig, om han skulle komma på luciakonserten den kommande helgen... Resten är ett år fyllt med minnen och framsteg tillsammans med honom, ett fantastiskt år på många sätt.

Men jag då. Som person är jag väl typ som jag är nu... Tror jag? Jag vet inte. Men jag känner mig som mig själv....... Räknas det? Ja vi säger så.

Ja, såhär såg jag ut den elfte december 2011.

3. Berätta om din bästa vän

Min bästa vän & jag. Vi har vuxit upp 40 mil ifrån varandra, och kanske är det avståndet som hållit oss samman. Hon i Hjärtlanda, jag i Hägersten. Nu ska jag skriva en lång text om alla fina minnen vi har, allt vi har gjort, minnet från just den där gången då vi gjorde det där...... Såna där saker man bara kan berätta om sig själv och sin bästa vän. Men jag undviker klyschorna lite, och tycker att det räcker med att säga: vi har gjort allt. Rest, lajat, dansat, sjungit, drivit företag, varit rädda för kor i hagar, skrattat, gråtit, studsat, tältat, shoppat sjukt effektivt (varje gång), nu babblar jag ju iallafall... Hur som helst. Clarin kallade våra föräldrar oss, Karin och mig. Och min Karin är bäst i hela världen, och det mest fantastiska är att hon fortfarande är min allra bästa vän trots att vi ses och hörs allt mer sällan. Love you

1. Berätta om dig själv

Självklart ska den svåraste punkten komma först. Som att skriva CV, något av det svåraste jag gjort i skrivväg. "Jag är bra på det här och det här och eftersom jag är så fantastisk på allt det här så borde ni för ert eget bästa anställa mig." Men äsch, lika bra att ha det jobbigaste avklarat fsf.

Jag, CSI Bjerhag, född och uppvuxen i Stockholmska förorten men med Småländskt blod, både fysiskt och in mind, så att säga. Spelat fiol sedan jag var tre, sjungit och dansat sedan min kropp har haft förmågorna till detta. Dansar inte längre, men sjunger och spelar desto mer. Bor fortfarande i Hägersten, Sthlm, men halva mitt hjärta har flyttat till Norrland och den här hösten is giving me a hard time dealing with that, trots att vi klarar oss fruktansvärt bra. Vi har träffats tre gånger sedan i augusti, och jag längtar efter den dag då jag inte längre måste åka därifrån, eller då han inte längre måste åka tillbaka dit. Det är typ allt jag har skrivit om den här hösten, kul. Men ingen är tvingad att läsa.

Vidare,

Detta gör mig genuint glad:
- när oväntade människor bryr sig sådär lite extra
- överraskningar
- spontanpussar
- när det finns lite chips kvar i skåpet när man kommer hem från skolan

Jag får panik:
- när människor säger åt mig vad jag ska göra, fast jag redan tänker på exakt det sättet.
- när jag känner en saknad så påtaglig att jag tappar balansen och det svartnar för ögonen, som ikväll.
- av förväntningar

Jag drömmer om:
- ett liv i södra Afrika, kort eller långt
- ett liv nära istället för långt ifrån
- att veta vad jag vill fokusera på, våga chansa, mer tid.

Och så lite såna här grejer "det visste du inte om mig" (fast eftersom alla som läser känner mig så, aja, skitsamma):
Jag blir lätt tårögd av människor som verkligen brinner för något de håller på med (fast inte just instrumental musik av någon anledning, men däremot exempelvis hockey kan få mig att storböla). Jag tycker inte om choklad. Jag har en del knasiga tvångstankar, som att jag vill ha jämnt antal steg i trappor (och hoppar över trappsteg om det är ojämnt antal), jag kan sitta och stirra på ord och para ihop bokstäver i grupper om lika många, inget av det här makes sense men ni skulle förstå om ni var jag.

Kort sagt, jag är ganska vanlig. Ordinary liksom. Önskar väl ibland att jag vore lite mer extrem åt något håll, att jag var politiskt insatt, brann ordentligt för något jag höll på med, hade förmågan att skriva bra, och att våga. Jag är ganska feg. Men i övrigt så brukar jag vara ganska nöjd med mitt liv. Förutom när folk (=lärare, föräldrar, folk som tror sig känna mig) blir förvånade när jag säger att jag faktiskt inte VILL spela, att jag vill vara fri och kunna göra som jag vill ett tag, även om det kanske inte tar mig nånvart. Men jag kommer hur som helst med större sannolikhet kunna sova bättre på nätterna och andas normalt när jag är lugn i mig själv och med det jag gör, istället för att magen vänder sig ut och in varje gång jag ska ta en ton på den där himla trälådan. Snart kommer ett utbrott. Det låter vi bli. Sätter punkt här.

Vill skriva... Vill kunna skriva. Om vettiga saker. Såsom jazzens historia, som jag verkligen måste skriva klart om den här veckan... Vill ha inspiration till att skriva något bra. Har en låttext som helst ska vara klar imorgon, som jag inte har börjat på än och som jag ska framföra nästa vecka. Kan ju alltid babbla på om allt som ska göras klart. Fast nä. Jag kör på mainstream och hoppar på julkalendergrejen. Första listan som dök upp när jag googlade på "blogg julkalender"

Alright.

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Jag har aldrig i mitt liv, inte något av de 18 år jag har levt, känt en påtaglig skillnad i humör när natten kommer allt fortare. Har aldrig känt mig deppig för att det är mindre ljus och mer mörker, snarare tyckt det varit mysigt. Men i år, nu, när det är mörkt klockan fyra och jag står och övar får jag små panikattacker för varje ton jag spelar. Jag kan inte läsa en text särskilt länge innan jag börjar skaka och måste andas djupt för att kunna stå upprätt. Börjar gråta när jag får en ironiskt elak kommentar. Vad är grejen med det?

Känner mig så fruktansvärt ensam.

Snart ska jag norrut, där solen går ner bra mycket tidigare. Men då är vi åtminstone två. Och det är allt jag önskar, att jag slipper se ut i mörkret och bara se min egen spegelbild i fönstret.

"Jag tycker du ska gifta dig med Aron och flytta till.. Var är det han bor nu igen.. Norrland! Det tycker jag du ska göra."

Det var banne mig det bästa rådet jag fått på länge.

Vågar inte hoppas. Har läst allt, alla scenarier som kan bli möjliga, vad som händer om sparpaketet inte går igenom, kollat upp alternativa resvägar och insett att om SAS går i konkurs innan torsdag är jag ganska körd. Och det är det sista jag vill i det här livet. Tänker inte gå med på att bli strandsatt här. Där, gärna. Men inte här.

Längtar efter han som drar fram det bästa i mig. Längtar efter han som tycker jag tar lite för mycket plats i sängen, men inte klagar. Längtar efter han som kysser mig trots att jag inte borstat tänderna ännu. Längtar efter han som skiner upp i hela ansiktet när han ser mig. Längtar efter han som är stolt över att gå hand i hand med mig. Längtar efter han som är sig själv. Längtar efter han som nynnar när han lagar mat. Längtar efter han som får vardagen att bli lite mer färgglad. Längtar efter han som tycker jag är such a babe. Längtar efter han som längtar efter mig. Längtar så mycket så mycket att jag blir tårögd. Hur sunt det nu än låter... Längtar efter DIG.

(cred: https://twitter.com/albinjansson)

Vi åkte till Spanien och vann en körtävling. Hade dessutom the time of our lives och blev verkligen nära vänner allihopa. Så många lyckliga minnen som vi delar och aldrig glömmer. Åh.

Den här veckan hemma däremot, blä. Det enda bra med den är att jag ikväll får träffa mitt hjärtas vän som kommer hem för att vara ledig, samt ta hand om en liten trasa i stort behov av kramar och någonstans att landa och andas. I hans armar känner jag är en utmärkt plats att fylla de behoven. Det här ska bli det bästa (och kanske sista) höstlovet någonsin.

Far igen

Sist jag skrev var jag snart på väg att resa bort. Den helgen var den bästa sedan du flyttade härifrån.

Nu skriver jag igen. Och imorgon åker jag iväg, denna gången till Spanien. Det känns så bra, jag är extremt taggad och allt känns bra, mitt solo, packningen, sällskapet (åh ja!), allt. Att åka till sydligare breddgrader, om än ganska få, och lapa lite sol innan vintern kommer, och ta igen lite av det som vi i Sverige missade i "somras". Det är körtävling som gäller förresten, sorry om jag var otydlig. Första gången i mitt liv som jag är på det spanska fastlandet på riktigt faktiskt. Vi ska vara en dag i Barcelona. Sen sjunga, sjunga, äta, bada, sjunga, äta, sjunga, bada, mysa, sjunga, ha paella-/sangriafest, åka hem. Åh vad det kommer bli roligt.

Och när jag kommer hem är det måndagen innan fredagen då du kommer hem och gör mig hel igen.

Religionsuppsatsen är färdigskriven. Näst sista föreställningen på operan avklarad. Packningen påbörjad. Nu ska jag packa lite mera. För snart är det xfactor och sen sova och sen vakna, packa ner det sista, åka till skolan, ha religion och lämna in uppsatsen, repa, repa, ha föreställning, möta pappa och lämna fiolen, gå till centralen, åka flygbuss till Arlanda, åka flygplan till Luleå, hämta ut väskan, bli mött. Kramas.
24 timmar nu.

morgon

Det här med att vakna 9 med avsikten att gå upp och öva, men sen ligga kvar i sängen, lyssna på musik, läsa och inte alls gå upp förrän två timmar senare. Jag älskar det. Börjar klockan ett idag och unnar mig mer än gärna att faktiskt utnyttja denna underbara sovmorgon. Den ger en ypperlig start på veckan. Ah. Men nu kanske man ska ta tag i livet och äta frukost. Slå in mammas paket för imorgon blir hon tant, fast bara på pappret. Den här veckan är också mina Malmökompisar i stan och det tycker jag äger. Föreställningar tisdag, torsdag, fredag. Efter den sista möter pappa mig och plockar upp fiolen, och jag vänder på klacken mot centralen och flygbussen och Arlanda och flyget och Kallax och Aron.

Det kommer bli en bra vecka. Bästa veckan sen augusti.

Tillochmed blåbärsmarmelad får mig att tänka på dig

Idag sjöng vi i kyrkan. Det är alltid najs tycker jag, dagen brukar bli bra sen och den här dagen var sannerligen fin. På eftermiddagen åkte jag för första gången på drygt fem veckor hem till familjen Aron, fast utan Aron då förstås, och blev bjuden på scones och te och gud vad gott det var, och åh vad mysigt det var att få umgås med dem allihopa igen. De hade saknat mig, att ha mycket folk i huset. Och jag hade saknat dem också, verkligen. Livet kändes nästan som vanligt igen. För jag känner mig så himla hemma där. Bara Aron som fattades, och hans rum som numera inte är hans längre. Annars var allt som vanligt och jag mådde väldigt väldigt bra. Samtalen som uppstod, skratten som alltid är otroligt vanligt förekommande under det taket, ja, det här var det bästa som kunde fyllt denna söndag. Och om fyra dygn är det dagen då jag får träffa den femte delen av familjen. Nu vill jag inte vänta längre. Flyg mig upp dit nu nu nu nu ja tack bra puss godnatt hej

Med mindre än en vecka kvar till helheten letar jag inspiration till min egen livsåskådning. Den ska lyckas bli nedpräntad på papper innan fredag men jag har ingen aning. Det enda jag har är träningsvärk (gym med klassens biff Berkel har satt sina spår men snart är jag som han) och en trötthet man kan ta på och stoppa i en burk, för att sedan spara till de nätter då man har svårt att sova. Inga toppenförutsättningar för att vara akademiskt filosofisk eller grammatiskt korrekt, och dessutom ha bra idéer.

Förundras just nu lite över människors tankar och val. Dess grunder och anledningar, och lite hur de hanteras. Varför man väljer att bryta något som ändå varit en tradition sedan åtta år tillbaka. Vill inte säga att jag är ledsen, bara förvånad. Och det är klart jag tar åt mig, tar det personligt för det är ju personligt om något... Äh vet inte vad jag tycker. Det är inte så mycket som spelar roll numera egentligen, mer än att jag snart kommer få krama Aron igen, han den där underbara människan som för mig betyder ungefär 1000000000000 på en skala 1-10. Snart kommer jag säkert börja räkna timmar.

Bestämmer mig i detta nu för att skjuta upp skrivandet. Imorgon får det bli. När jag inte sjunger eller äter scones i mitt andra hem. Ikväll ska jag simma, längta, läsa Stieg Larsson och sova tidigt.

Sitter på mitt rum och har lite kvalitetstid med min låda (övar). Fan att jag skulle behöva gå hem från skolan IGEN. Missade ju precis en vecka. Mitt livs mest pinsamma dag är dock snart över, bara föreställning återstår... Men sen är det bara fyra shows kvar och imorgon bara åtta dagar tills peppen kokar över. Jag har svårt att sitta still dessa dagar, det bara spritter. Herregud.

Ska till Istanbul snart med min godis som förövrigt har funnits bredvid det lilla hjärtat på min facebookprofil i ett halvår nu men i det lilla hjärtat inne i mig bra mycket längre än så och jag har inga planer på att släppa ut honom någonsin.

Halsfluss dag 4:

Kan svälja filmjölk. Stora framsteg då jag hittills sedan i måndags bara knappt kunnat få i mig vatten. Snart är jag frisk åh vad underbart det ska bli.

Hundrade inlägget

Har åkt på den värsta bakterien i mitt liv, har aldrig mått så här dåligt förut. Har aldrig haft halsfluss inklusive 40 graders feber och har aldrig haft så ont i halsen att jag liksom får gå till attack varje gång jag ska svälja, för att sedan få mer ont för att halsen liksom känns överansträngd. Har aldrig kunnat sova så här lite om nätterna, har aldrig behövt gå upp, sitta i badrummet och tvinga i mig vatten för att jag är totalt uttorkad.

Är inne på tredje dagen nu, andra dagen med penicillin. Hittills har den i princip tagit bort febern men halsen har inte blivit bättre och jag hoppas fan det händer mer idag för jag har aldrig längtat mer efter smaken av vatten och att få njuta av den. Det är det första jag ska göra när jag kan: dricka en jävla massa vatten. För att det är så fruktansvärt gott åh längtar så mycket.

Jag missar föreställningen på Operan ikväll. Missade kören i måndags, vilket jag kommer göra nästa vecka också pga föreställning. Missar det fina vädret. Missar sjukt mycket i skolan. Har väl totalt missat typ två veckor nu...? Med alla rep och så. Känner hur det faller över mig men jag kan inte göra något annat än att ligga i sängen, försöka sova och hoppas att det hjälper. Det som verkligen får mig att vilja bli frisk är Norrlandshunken som jag får träffa om ynka 16 dagar. Och då ska jag må bra. Då har jag gått en vecka utan penicillin, vilket betyder att jag KOMMER vara frisk. Åh 16 dagar längtar så fruktansvärt mycket (ja, mer än att kunna dricka vatten obehindrat) och det kommer bli så bra. Puss på hunken och godnatt, nu blev jag trött.

Är tacksam för många saker.

- Att det börjar bli riktig höst

- Musiken

- Att få känna mig bekväm med att gråta

- Att få sitta konsertmästare på kungliga operan

- Att jag har fått mina drömmar tillbaka

- Att kunna säga att jag älskar dig varje dag och mena det minst lika mycket varje gång, att ordens mening aldrig minskar utan förblir så här djup.

- Att du är kär i mig också.

- Att det bara är 24 dagar kvar.

Det har sannerligen varit ännu en fin helg. Fredagskvällen spenderades i Linköping på inflyttnings-/20årsfest hos Henrik och jag åt mina första (och säkert sista) kräftor för i år. Sov över natten hos vännerna som var med oss i Sydafrika för snart två år sedan, och på lördagen åkte jag till Jönköping för att dela dagen med min vän Karin som jag har träffat ovanligt lite i år. Vi brukar i princip bo hos varandra under flera veckors tid under sommaren, men i år har vi bara setts några dagar, av olika anledningar. Därför var denna lördag näst intill ovärdelig. Det tog några timmar, men till slut hade vi kommit ikapp och hade koll på varandras liv igen. Vi gick till a6, köpte fryspizza och chips och landade med två dunsar i soffan och däckade nästan framför New years eve, som nästan fick mig att gråta (en hollywoodfilm?! kom igen...) men så blir det när man ser nåt man själv är med om nästan varje dag och som har gett ens liv ny skepnad. På kvällen kom bilen tillbaka från Sävsjö och jag och mamma turades om att köra hem. Det var mörkt, jag var trött men vi kom hem.

Idag var jag med Sona på loppis i Aspudden. Hittade ett par träskor (som kostade 50 kronor istället för 400 som på zoes rea) och två tillägg till min lilla hobby som visar sig då och då, den kommer periodvis. Vi skulle tränat men istället köpte vi godis och satte oss vid Mariatorget tills getingarna kom och jagade iväg oss och vi skrek.

Nu ska jag krypa ner i mina nya jättefina lakan och förhoppningsvis titta lite mer på den fina pojken där uppe i norrlandsskogen. Och sen när jag ska sova vill jag drömma om att springa hand i hand genom Londons alléer medan löven faller, med denna som bakgrundsmusik.

Försöker intala mig själv att jag är snyggast i världen, sätter fötterna i klackarna och hoppas att alkoholen inte gör mig sentimental ikväll.

Har varit uppkopplad mot Öjebyn i snart 6 timmar.Vi har hunnit kolla på 2,5 filmer (1 2 3 4 play!!! Som när man gick i mellanstadiet och försökte få ringsignalerna att spelas upp exakt samtidigt på sina 3310r ni vet), diskutera tjejers beteende men mest har jag bara tittat på den dumma skärmen och önskat att det gick att hoppa in och teleporteras härifrån på en sekund. Det börjar kännas nu, att det har gått en vecka sen du åkte. Och jag börjar fatta hur jävla lång tid det är kvar (5 veckor från igår lördag). Saknar dig mer för varje dag men börjar samtidigt lära mig hantera det bättre och bättre, så om 34 dagar när jag är på väg upp så kommer jag väl spricka av saknad men också kunna kontrollera det jävligt bra? Tror jag. Fast nej förmodligen inte, det funkar nog inte så. Saknar dig och det är allt som spelar roll, sen struntar jag fullständigt i om tårarna forsar var och varannan dag och om folk tycker jag är en idiot, det får de gärna tycka om de anser att det berikar deras liv. Och jag vet att det här är tråkigt att läsa om men jag bryr mig inte om det heller, det är ändå ingen som tittar in här längre. Du gör mig lycklig även fast jag inte kan dra handen genom ditt hår utan får nöja mig med att se dig göra det, och även fast jag inte kan krama dig utan får ha en kudde att hålla om på nätterna, och även fast ingen av oss längre kan torka den andres tårar. Det var allt jag hade att säga ikväll.
Godnatt

om någon har lyckats undgå det...

hej. jag heter clara och jag är kär i en kille som heter aron. alltså jättekär, så där mycket så att jag vill ge bort hela världen och allt jag har bara för att få vara med honom. det är verkligen så, som på film eller i sjukt romantiska och odrägliga kärleksromaner, men det är sant. han är den bästa människan jag vet. han är världens snällaste, roligaste, vackraste, mest pratsamma och omtänksamma människa jag känner och det händer oftare än ibland att jag förundras över hur det kommer sig att just jag får vara den som är hans. jag och aron har inte ens känt varandra ett år men han känner mig bättre än många som jag har känt sen jag var liten och jag känner mig aldrig så bekväm, självsäker, glad, lugn, betydelsefull, viktig och älskad som när jag är med honom.

det var mörkt ute när vi träffades i december, lika mörkt som det är ute nu. då fanns det dessutom en mörk skog som hjälpte till lite extra. han bor just nu i en annan skog i norrland, 90 mil bort härifrån och jag saknar honom varje sekund. jag är ledsen och gråter ganska ofta, ensam eller bland folk, antingen för att de vet och är så fina som vänner ska vara, eller för att de inte vet och börjar fråga en massa. just när det känns som att allt är okej och att jag kan klara av det så kommer vågen och sköljer över mig, utan att jag har en endaste möjlighet att stå emot. men oavsett hur långt bort han är så känner jag mig fortfarande betydelsefull och älskad, för så bra är han att han får mig att förstå det. och jag hoppas han förstår att han är den viktigaste individen i mitt liv. betydelsefull, viktig och älskad.

vi har varit ifrån varandra mindre än två dygn. om senast 39 ses vi igen. får någon av oss panik så är jag där på tre timmar, det vet du. för jag gör vad som helst för dig. saknar dig fina rödtott. puss

Dagen jag har bävat för i nästan fyra månader är snart slut. Aron har åkt, jag har varit arg (fuck you busschauffören), gråtit, plockat svamp, sovit, gråtit i maten, gråtit i duschen, gråtit lite till. För att det är så långt. Så många dagar innan vi ses igen. För att... Nej jag är inte ensam, det är fel, men han är inte här och jag kan inte längre ringa och säga hej jag vill inte sova ensam, för att vara hos honom femton minuter senare. Livet tar en annan skepnad nu och kommer te sig annorlunda. Skolan kommer kännas värdelös och jag kommer vilja hoppa av alla kurser för att få mer tid till att jobba och således kunna vara på Adrian Wennströms 10 väg lite oftare. Jag själv och de runt omkring mig lär behöva dra i tyglarna och se till att jag håller ordning och tar lite större ansvar för mitt liv och dess konsekvenser. Det kommer vara jobbigt. Men jag har ju förberett mig på det här livet hela sommaren så det är väl bara att köra och hoppas att skoldagarna flyger fram i sån fart att det helt plötsligt är den femte oktober och jag inte kan sova för att jag snart, snart, snart ska få se dig igen.

Tack svensk teknik för att du uppfann skype, vi kommer bli ännu bättre vänner än vi redan är det här året.

Fick ett sug att skriva igen. I och med att skolan har börjat och svenska C kommer gå av stapeln utan att jag sitter med i klassrummet får jag lite ångest, över att jag kommer sluta skriva. Men då säger jag nej stopp sluta inte, så nu får ni stå ut med att det kanske faktiskt sker lite uppdateringar här igen.

Sommaren är slut. Den sommar som skulle bli så lång och då vi skulle hinna göra så mycket, vilket vi också har gjort men det är klart att ett sommarlov knappast kan bli för långt. Idag började skolan, jag var taggad tills jag satte mig i klassrummet i 04 och hade hälsat klart på alla. Nu kan vi ta studenten! Tyvärr är det ju en del som ska hinnas med innan mössan sitter på sin plats och vi springer ut genom dörrarna för sista gången. Projektarbete, sökningar, jubileumskonsert, vanliga konserter, övningspress, pluggstress, ångest över allt som ska bestämmas och hur besvikna många kanske kommer bli över det jag väljer. Och saknad, inte minst.

På söndag flyttar den person jag tycker mest om i hela världen ifrån mig. 900 km norrut, och jag undrar hur jag ska klara mig utan dig. När det blev klart att flytten skulle bli av hade vi hela sommaren framför oss och skulle inte behöva tänka på den dagen som skulle komma, det var ju över två månader kvar. Grät gjorde vi, eller mest jag då, ändå. Och på söndag är den dagen här. Sen dröjer det tills vi ses igen. Men jag vill ändå tro, och jo jag vet, att det vi har inte går sönder på fem veckor. Så det så. Nu ska jag åka och hämta dig på centralen. För ja just det, jag har körkort. Hämtade ut det idag, och till och med bilden blev nästan okej! Ser inte lika störd och bortkommen ut som på mitt gamla leg, vilket var allt jag krävde. Blev lite stressigt nu va skulle gärna skriva mera men det får bli en annan dag, kanske när du har åkt. Prepare for gråtfest.

Sådärja. Då kör vi.

Så. Jag är hemma från Vässarö och en av sommarens bästa veckor. Äkta sommarlovskänsla. Fina dagar och minnen med nya och gamla vänner, samt den person jag värdesätter varje minut med.När jag satt i bilen på väg hem från Danmark för ett par veckor sedan, funderade jag ut vilka som är mina största musikaliska upptäckter för den här sommaren. So here you go.

Fantastisk låt. Lyssna extra noga och rys med mig från 03.20.


Säker på att de flesta har hört den här vid det här laget. Särskilt eftersom typ alla jag vet läser här ofta lyssnar på p3, MEN om det nu finns någon som inte har lyssnat; LYSSNA. Sommarens bästa låt. Sjukt bra gjord. Speciellt från 02.33 typ (lyssnar man på tex spotify är det från 01.30).


En till från samma skiva. Älskar början.


Åh. Gammal men ack så bra. Har lyssnat på den här säkert 50 gånger i sommar. För Tomas Ledin är sommar sommar sommar


Ledsna dagar har den här låten varit (och är) bäst. För av någon konstig anledning går det inte att gråta till den. Fråga mig inte varför för då kanske effekten försvinner, om jag reflekterar för mycket alltså. För övrigt är min favorit just nu i Finland och ska se RCHP på onsdag. Inte avis alls nej nej.


Rysningar. En sån där låt man helst behåller för sig själv, och egentligen inte vill att hela ens bekantskapskrets ska älska lika mycket som en själv, men jag gör ett undantag här. Den här kan man utan tvekan gråta floder till. Så där vacker så det gör ont, ungefär som Lazarus. Och Aron.


Nu ska jag packa upp en månads grejer som bara har slängts i högar. Och längta till fredag.

Fredag

Idag har jag suttit i en park med min fina kompis och ätit litchisar, räddat en påkörd fiskmås, klippt hela gräsmattan utan motordriven klippare och sen grillade vi och så gott har jag aldrig ätit ungefär. Imorgon åker vi till Vässarö och det ska bli så skoj så skoj. Hejhej

Danmark

Mat, regn, sandstränder och öknar, fin familjeresa. Glad att jag följde med. Men nu längtar jag hem, inatt inatt!

Har haft fem av mitt livs finaste dagar. Midsommar på Möja med tältning i ett för litet och för tätt tält så all kondens rann över oss så fort vi kom åt väggarna. Sol hela tiden och brända blev vi (idag fjällar jag som en fisk). Jag åt sill för första gången i mitt liv, sjöng att livet är härligt och drack den tillhörande snapsen. Åkte hem med båten, och nästa morgon bar det av mot Normlösa, den östergötska landsbygden. Regnet var välkommet och jag kände mig ledig som sällan förr. Kubbspel, fotboll, pannkakor, årets första bad, världens finaste kök, du och jag. Kan inte tiden bara stanna upp så vi får vara kvar här, precis som vi har det nu, trots att det är två månader kvar? Men jag är så glad. Glad för den totala tillit och hängivenhet allt du gör visar på, och jag önskar hela världen visste hur fantastisk du är.

Godnatt eller va

Det är ljust ute när jag går och lägger mig, trots att jag bara varit hemma hela kvällen. Men jag vill att allt ska bli så bra som möjligt imorgon trots all ångest inför konsert osv, så det fick ta tid att förbereda. Skrev mycket. Hoppas han blir glad.

Aron tar studenten.

"Ribban är himlen och jag ska över"

Ambra Succi, vilken kvinna!

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/latt-och-lagom-ar-inte-melodin?rm=print
(går inte att länka i mobilen så ni får den såhär)

Skoj mitt i pluggandet

Fast asså jag brukar smaka mig fram i trafiken...

Lite från senaste veckan

 

Klicka på sista bilden. Har inget med Timbuktu att göra (som förövrigt var skitbra i torsdags på grönan) men tycker den är härlig även om den handlar om saker som tar slut. Och det jag har ont i magen av kommer inte ta slut. Dags att sluta noja! Klistra på leendet tills det sitter fast, plugga körteori och så småningom köra till Confidencen och se treornas föreställning som jag verkligen verkligen ser fram emot!!!

Livenight

Tisdag och onsdag den här veckan hängde jag i sickla på rytmusfestival. Totalt 81 akter ägde rum på fyra scener två kvällar i rad. Började med gospel, via infraröd, en grym fusiontrio, Joe Bonamassa, Pat Metheny group, Mike Stern, Spice girls, Salem al Fakir, Bon Iver, Queen (herregud så jävla bra) och slutade med Toto första dagen. På onsdagen såg jag David Bowie (najs), Bruce Springsteen (fett bra), the Regn of Kindo (åh jaa), Dolly Parton (härligaste akten av alla, glatt och bara jättebra), Gavin Degraw (jarrå!!!), lite Destiny's child (de sjöng verkligen bra), Supertramp (den bäta akten av alla tror jag), Gorillaz (grymt), Pink Floyd (ascoolt), Rolling Stones (bara.. Så himla bra) och slutligen Lady Gaga (galet bra, asbra dansare). Det var sjukt bra alltihop och jag tänkte inte mindre än flera gånger att jag mer än gärna skulle bytt skola om jag skulle haft något på rytmus att göra.

Bilder från Dolly Parton och Salem al Fakir.

V 21

En alltigenom fin helg. Spontant hakade jag på mariokart på nintendo 64 vid elvatiden med efterföljande tripp in till sjätte tunnan. På vägen hem plockade vi syrenklasar som jag blev väckt med doften av lördag morgon. Vi lyssnade på Albins band som hade uppspel (åh vad stolt jag är), njöt av solen och Aron så mycket att han somnade i gräset. Vi grillade på kvällen och hejade på Sverige i esc. Idag har jag bakat 30 halvfina bullar till konserten imorgon, övat tills getingen kom in i rummet och skrämde iväg mig, ätit glass med rostade valnötter och druckit te på balkongen med Sona.

Lever en dag i taget just nu, som aldrig förr. Fram till slutet av sommaren ska jag göra det. Sen tänker jag bara se framåt hela tiden. Men den här helgen fick jag umgås med Aron som jag tycker mest om i hela världen och Sona som är den bästa jag vet. Och när livet är så här får det gärna stå still.

Ny vecka, konserter varje (varje!!!) kväll och jag är lite taggad på måndag. Kom på min konsert måndag 18.30 vetja, på Lilla A, mer info finns i eventet "tre gånger trio" på min profil på fb. Det blir kul.

Host host aj aj blä

Kan inte andas ut utan att hosta, och så har det varit i tre dagar nu. Sist jag hade sån här hosta höll det i sig i flera veckor. Nej tack, inte den här gången. Vill inte.

Sitter och skriver om mänskliga rättigheter. Barns rättigheter. Möjligheten att ta ut sina rättigheter. Tänker att jag har rätt till en doktor om jag inte blir bättre. Tänker samtidigt på de som aldrig i sina liv fått möjligheten att träffa någon som kan ta hand om dem. Och mår lite dåligt.

Mår lite dåligt också över allt som ska göras den kommande tiden. Innan nästa vecka är slut har jag tre nationella prov kvar, ett vanligt prov på onsdag som jag inte har börjat plugga till, en inlämning om något jag knappt alls har koll på, en två tre konserter som måste övas och repas inför, och sen lite senare kommer ju turnén och allt som ska förberedas inför den. Men innan dess fler konserter, massa studenter och så övningskörning och tillhörande stressmoment som jag hoppas utlöses positivt.

Ska skriva några rader till om vad jag tycker man som människa har rätt till. Skulle vilja skriva att man har rätt att bo mindre än 87 mil från den man allra helst vill bo nära, men känns som att det skulle bli lite fel på ett nationellt prov i svenska.

Viktor❤Sofia

Bröllop är något av det bästa jag vet. Spelade på ett idag, i Eric Ericssonhallen. Det var som i en film. Eller en dröm. Speciellt i slutet, när de skulle gå ut och deras 2-åriga son gick fram för att gå ut med dem. Så gick de, alla tre, hand i hand. Och när de kom förbi portarna slöt sig ljuset runt dem och det såg ut som att de klev in i himlen. Eller en ljustunnel. Så fruktansvärt vackert och jag grät precis som jag gör för det mesta när folk verkligen är lyckliga. Kan vara i vilket sammanhang som helst egentligen. Jag kan bli rörd på en hockeymatch av att spelarna verkligen går in för det de gör. Så nu vet ni det...

Igår var en rolig dag. Mest kvällen, och natten då förstås. Jag dansade tills halvtretåget gick hem. Vaknade för en timme sedan och nu har jag fruktansvärt ont i nacken... Det är då man börjar undra vad man egentligen höll på med för tolv timmar sedan. Vi firade Emma. Finaste Emma som har blivit vuxen (mer vuxen än de flesta av oss andra eftersom hon redan har körkort) och gud vad vi dansade. Till och med Johannes, som tidigare under kvällen hade sagt att nej, jag dansar inte, han dansade utan att vi behövde be honom. Roligt var också att folk från klassen över var med, folk jag vanligtvis inte umgås så mycket med. Men nu måste jag chilla ett tag. Ha några hemmahelger annars kommer jag stupa känner jag. Orkar liksom inte hur mycket som helst.. Eller.. Jag är inte klen, okej? Har bara inte råd jämt. Speciellt inte om jag ska åka och betala mina skor idag (ååååh).

Natt

Jag har alltid sett en tjusning i att åka tunnelbana på natten. Mest för att alla är där av samma anledning. Inga klasskillnader, inga jobbindelningar ("jag har kavaj på jobbet och du har städrock, dra åt helvete") eller sneda blickar. Alla är fulla, trötta och vill inget annat än att sova, för det mesta. Och när man går av behöver man inte vara rädd för att bli våldtagen, eftersom man oftast har hunnit nyktra till så pass att man åtminstone har självkänslan att klå ner gubben som försöker klå ner en själv (fast jag är rädd ändå, alltid). Och så kommer man hem. Lycklig och hel.
Jag har haft finaste kvällen med min finaste Sona. Jag är lycklig och hel. Och snart hemma. Godnatt!

(Och numera börjar det ljusna när man kommer hem klockan tre, vilket är helt underbart.)

Galakonsert/skiva

Drömde inatt tre olika drömmar om att jag tappade/tappade bort saker. Vaknade med svinont i ryggen och vänster knä. Tror jag oroar mig för ikväll. Trots att jag ser fram emot det så ska det bli väldigt skönt när detta stressmoment är över.
Turligt nog är solen kvar idag också. Jag kommer vara en av de få som åker med första bussen dit och sista bussen hem. Fast just det, jag åker ju inte buss alls därifrån... Det jag vill poängtera är att jag kommer ha en hel del ledig där ute i paradiset, och jag är så tacksam för att jag inte är allergisk mot gräs. För där tänker jag ligga. Lyssna på röda heta pepperonisar och kanske skriva lite på talet till svenska nationella. Så det så. Tror jag kommer känna mig ganska lugn och nöjd trots allt.

Fix

Dags för nästa skiva idag dårå. Jag har faktiskt varit lite satsig och sytt och tejpat, borde kanske inte satsa eftersom det varken är min skiva och eftersom jag inte kommer kunna vara där förrän vid midnatt, men jag är nöjd! Struntar i skägget och walkietalkien, pallar inte betala massa för saker jag inte råkade ha hemma. Så satsig är jag inte. Hoppas det blir en rolig kväll. Som igår, Valborg var så fint.

Det bästa med idag

Doften av nyklippt gräs
Upptäcka ny bra musik
Lägga handen på nacken eftersom den blir för varm i solen
Se hela världen i gult genom solglasögonen
Nya kläder
Träffa fina vänner och fixa fina grejer, typ den alkohol man som artonåring kan köpa
Grilla vid brasan och umgås med de två bästa jag vet ikväll
Vårchillfesta på Långholmen med hela lillagänget och njuta av livet
Livet
Livet
Livet
Jag älskar det

Historian inlämnad

Lyckades bli klar i tid den här gången också. Det roliga var att det faktiskt var roligt att skriva. När jag väl kom igång om imperialismen i Afrika med egna exempel hit och dit och woah håller inte med och skäms över att vara från Europa och det här och det där och hur kunde de och fantastiskt hur de tog sig upp och ja, jag gillar det faktum att jag fortfarande brinner för det.

Idag var det mösspåtagning och insjungning av våren. Har nog alltid varit aprils härligaste dag i skolan, och på något sätt lyckas det alltid vara fint väder just den dagen (peppar peppar, låt det vara sol nästa år också). Den årgången som går i gymnasiet nu är dessutom riktigt grym på att sjunga, kanske var det den bästa kören som någonsin stått där. Fast vad vet jag. Alla var hur som helst väldigt fina i sina mössor, speciellt Minna som kom med en grå typ sån där gammal postmössa, eftersom hon inte köpt sin studensmössa än.

Just det. Minna är hemma. Minna Minna Miiinna MINNAAA. Fem veckor har gått sjukt fort men åh vad jag är glad att ha henne på hemmaplan igen. Hon kom igår, och jag och Saga bestämde oss för att strunta i om hon sov eller hade värsta family-time, och åkte till Nacka efter skolan för att i hemlighet våldsgästa Hägervägen där vi inte störde alls. Vi tog med oss en påse godis, blev bjudna på te och fick höra allt som hade hänt under turnén. Det var så mysigt. Vi blev kvar senare än planerat, tog bussen hem i mörkret och pratade om framtiden.

Hftyjgfkgh

"Du är som solen i teletubbies för mig."

Kan vara den finaste komplimang jag fått i hela mitt liv.

6 timmar lång skrivning i svenska nationella. Sen direkt rusa till nybrokajen för stipendiesökning med ett stycke jag inte har övat på de senaste dagarna, eftersom jag lever på att det gick så fruktansvärt bra på lektionen i måndags. Och sen ikväll ska jag leka med Tildis. Vilken dag. Solig dessutom. Och jag älskar mitt nya kameraobjektiv.

Nu längtar jag till augusti

Herregud, jag ryser. Så djupt, så innerligt och bara så fantastiskt. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Otroligt. Augusti, kom fort.

Det här inlägget vaccinerar 95 barn.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

© UNICEF/Asselin

Känns bra. Att äntligen göra något, om än lite. Tills vidare....

Jämt dessa asiater...

Igår när vi satt i köket i skolan hittade vi en gammal grade-bok, musikteori som vi höll på med i högstadiet. Grade 5 var det. Vi skulle göra sista uppgifterna, ni vet de där med massa frågor på ett stycke som man alltid gjorde först för att de var roligast? Precis, dem. Stycket var Berceuse av Ilynsky. Vi hittade en version på youtube, där den här killen spelade. Vi fastnade för honom direkt och kollade på mer av hans filmer, och hittade denna fantastiska inspelning av sista satsen av Beethovens 8e sonat. Gillar ni det har han gjort mycket annat sevärt. Som den här till exempel. Men killen har fan lagt upp över 1200 stycken... Välj och vraka. Min idol.

Att återgå till vardagen

Sen jag kom hem från Skåne/Danmark har jag kört halkbana, sovit, spelat tvspel och ätit mycket god mat. Som idag, jag och Aron åt pannkaksfrukost klockan ett i solen på altanen, trots snön och all annan skit som landade igår.
Har också lyssnat på mycket bra musik sen jag kom hem. Bara jazz typ. Åke Persson. Seriöst! Så himla bra. Igår kväll satt jag, Aron och pappa uppe till ett och lyssnade på pappas bästa lp-skivor och han blev helt igång som vanligt, tog fram den ena skivan efter den andra och glömde självklart inga av sina standards, Gentle Giant och Al Di Meola. Det gör mig glad att se honom sådan, han upplevs iallafall vara ganska lycklig när han får visa upp sin samling, och dessutom har någon intresserad att visa den för och diskutera med.

Jag ska upp om 6 timmar men tänker inte på det nu. För timmeslånga telefonsamtal i natten och att få höra din röst är mer värt än sömn.
Imorgon kommer jag hem.

Musik på hög volym och ett glas vin i handen medan jag rusar fram och tillbaka i köket och lagar olyxig men ack så god middag till mig själv. Så här vill jag ha det när jag flyttar hemifrån. Synd bara att det inte är min lägenhet. Hade gärna ägt den alltså. Den är perfekt. Och jag är hungrig. Nu är maten klar.

Malmö

Ligger i sängen och tittar på teve efter att ha blivit bjuden på pannkaksfrukost hos Viktor. Så himla gott och mycket, jag och Lovisa rullade över gatan hem. Och det tar nog ett avsnitt till innan jag orkar börja öva. Öva på det jag lärde mig på lektionen igår (den gick bra, har återberättat den så många gånger nu men ja, positivt) och se till att morgondagens lektion går lika bra. Det är verkligen roligt att vara här, så fint att träffa Viktor och Lovisa igen. Men jag ser fram emot att komma hem. Längtar efter att få flyga.

Aj aj oj oj

Jag börjar tro att missöden är bra. Igår klämde jag mitt vänstra lillfinger (ett av de värsta man kan göra illa om man är violinist fyi) och trodde i ett par timmar att jag inte skulle kunna åka till Köpenhamn. Var smått förstörd där ett tag. Ska varken ta bild eller beskriva hur det ser ut för det är inte så trevligt, och det gör fortfarande ganska ont alltså. Beter sig så som sår gör.

Beslutade mig iallafall för att försöka öva igår eftermiddag, lektionen är ju trots allt på tisdag. Av med plåstret aj aj, testa att trycka AJ, testa att sträcka aaaaaaj det gick typ inte. I början. Efter en stund gick det helt okej. Kunde öva nästan som vanligt även om det inte kändes som det brukar. Fick lite hopp om att det faktiskt skulle gå bra på lektionen iallafall.

Och så idag. Står och övar i solen i Karins lägenhet. Fingret ser lite gladare ut men gör fortfarande ont. Visst, det gör ont att trycka och sträcka men inte alls som igår. Spelar igenom sista satsen av Bartok och det går så jävla bra. Nu är det inte alls ett svårt stycke så det är inte värsta grejen att det gick så bra egentligen, men med tanke på gårdagen... Då jag gjorde så mycket jag kunde i den situation jag var, alltså grävde och rensade och försökte anpassa allt till mina nya begränsningar. Med tanke på det. Så börjar jag tro att man tjänar på att göra illa sig och oroa sig halvt till döds ibland.

Nu känns det faktiskt bra. Det ska bli roligt. Jag är taggad. Imorgon åker jag :):):):)

Hjäääälp

Hi Clara,
We can meet on 10 th April at 13.30 at cons. room 135. The charge is 500 dk.
Please confirm.
Serguei


Och där kom ångesten tillbaka. Men vafan. Ska jag så ska jag. Och jag ska.

Then wonder why sorrow has never left you

Finaste eftermiddagen i solen på bryggan i Hammarby sjöstad men finaste sällskapet och sen ett lite ledsamt hejdå men vi ses ju snart igen. Nästa helg, när vi ska ut i skogen och dricka öl i tre dagar. Längtar.

Min käraste vän Sona sa en gång att Mika är bästa musiken att städa till. Jag ser på packning ungefär som att städa, så nu tänker jag lyssna på Good gone girl tills jag är klar. Imorgon åker jag till Småland, på måndag Malmö och Köpenhamn. Jag är nervös. Så himla nervös. Av dåliga anledningar, för jag borde inte känna så. Jag menar, det är ju ingen sökning. Bara en lektion. Som kostar en jävla massa pengar så för min egen skull måste den bli bra. FOKUS. Bara att kötta. Det blir bäst då.

Ooooooh good gone girl. Hej.

När jag nu är inne i ett happy-mood är det ju lika bra att ta vara på det och kanske dela med sig lite? Satt och läste igenom min kalender och blev glad varje gång jag läste nåt jag såg fram emot. Log nästan hela tiden, har alltså en hel del som just nu gör livet mer än värt att leva. Det där uppspelet imorgon, körlektion, Småland innehållandes Sävsjörevyn och Karin, Malmö och de bästa på Bragegatan, Köpenhamn och en eller två (förhoppningsvis) grymma lektioner, halkkörning, övernattning med roverlaget, studentskiva, fest igen, sen kanske en helg med huset för mig själv, och april månad är inte ens slut vid det laget. Gud vad jag bara rabblade upp allt nu, very interesting. Maj kommer bli ännu mer fantastiskt!! Ska bara klara matten, sen ska jag glida genom resten av terminen på ett glasspapper i solen och njuta av att allt är så fint. Så nu vet ni var ni hittar mig.

Försöker reflektera, definiera och transportera från tankar till ord. Försöker komma fram till vad som gör mig lycklig, tills jag inser att just nu är jag så genomlycklig att jag inte vet vad jag ska ta mig till, att det inte är någon idé att försöka definiera för det är bara att skriva ner hur jag känner just nu. Struntar i att försöka få det att låta så poetiskt och djupt som möjligt. Så här ser min sinnebild ut just nu.

Vill springa genom hela stan, trots att det är kallt och snöar och är förjävligt. Vill inte sitta på tunnelbanan, det går inte fort nog, vill inte sitta still. Inte förrän jag är framme, står vid dörrarna, övertalar vakten om att jag måste in, letar och hittar det jag söker och får vara lite nära. Spelar ingen roll att det är packat med svettiga människor, jag kommer också vara svettig efter att ha sprungit 8 kilometer. Och andfådd. Trött. Nöjd med att bara vara där. Att få vara där. Precis där vill jag vara. Just precis, just nu.

Idag, när jag möttes av det där leendet som fick snökaoset att kännas obetydligt, obefintligt, efter att inte ha fått se det på allt för länge... Den känslan. Försöker sätta ord på den. Kan inte. Det fyllde på livsglädje-metern och den är inte tom än på långa vägar. När jag gick hem sprang jag nästan hela vägen. Skrattade högt i skogspartiet där ingen såg eller hörde. För att de fjärilar som bubblade där inne inte längre fick plats, utan var tvungna att släppas ut.

Nu tog orden slut. För att sammanfatta det hela: Jag är så jävla lycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Fast jo, vet ju vart jag vill ta vägen. Och vet vem jag kommer sakna alldeles för mycket när jag åker bort nästa vecka.

Musik tack

Ny månad. Ny spellista. Jag vet att ni är en del som läser, snälla snälla tipsa om musik som passar den här månaden när man börjar bli vårsprallig men deppig ibland när vädret är som det var idag. Alla genrer Gärna motiverande. Please?

april april

Vaknade 23.45 igår kväll efter att ha sovit i typ en kvart, skitstressad JAG KOMMER KOMMA FÖR SENT tills jag såg på klockan och trodde den hade stannat, men övertygade mig själv att jag faktiskt hade över åtta timmar kvar att sova.

Efter att ha sjungit en massa yakanaka och att ditt ord är mina fötters lykta åkte jag hem och möttes av nystekt lax och Köpenhamnsångest. Jätteångest. Sån där stress vi pratade om på riskettan igår, blir det för mycket blockeras hjärnan och man pallar ingenting. Jag pallade ingenting. Förutom att gå ut i snön (årets aprilskämt), traska ner till tunnelbanan och möta upp rödtotten i stormen, få världens kram och börja le det där leendet som inte går att bli av med förrän jag börjar sakna honom igen. Träningsvärk i käkarna. Vi gick till hans kompis och drack te och pratade om GMU, som kompisen ska till Umeå för att börja imorgon, och vi bestämde oss för att söka tillsammans nästa år. När vi skiljdes åt senare, och jag vände hemåt igen var ångesten borta. Kände mig motiverad att öva igen. Vilket jag ska göra nu, tills jag stupar. För jag ska fan göra bra ifrån mig. En vecka kvar.

Du är min bästa medicin. Mot allt. Det är så här det ska kännas, det är jag säker på.

Muhi

Har tappat lusten att blogga