Jag kom precis fram till en väldigt viktig sak. Nu ska jag berätta!

Jag har de senaste veckorna känt en underlig glädje över att få öva, jag har tyckt om att stå och lära mig alla de där förbaskade tonerna. Det har nog aldrig varit så för förut, någonsin. Och jag tror att jag precis kom på förklaringen till varför jag helt plötsligt gillar det.

I nio år gick jag på Lilla Akademien. Mellanstadiet, då allt var nytt för mig och jag spelade för att det var kul. Men jag övade inte särskilt mycket. Högstadiet, då jag stundtals mest längtade tills dess att skolan skulle vara över så jag kunde få dansa. Övade nästan inte alls för jag sysslade med så mycket annat på fritiden. Men sen fick jag en kick lagom till gymnasievalet och fortsatte. Tyckte överlag att det var ganska kul, men ville ändå inte satsa på en framtid som violinist och övade lagom mycket. Men ändå hamnade jag på Musikhögskolan i Malmö och tycker hittills att det är väldigt roligt. Och jag har hittills inte haft en enda lektion och bara två tuttirep. Inte femhundra stämrep, som på lilla. Inget tjat om att prestationen inte duger så därför sätter vi in tjugo rep till den här veckan. Inget sånt. Utan här får jag ta mitt eget ansvar att förbereda saker i tid tills det är dags att sätta ihop allt. Större press på mig helt enkelt. Hur bra som helst. Jag har ingen chans att lära mig styckena på repen och på så sätt inte behöva öva. För ärligt talat är det lite så det fungerar på lilla. Men där skulle det å andra sidan vara svårt att göra annorlunda, eftersom alla (inklusive mig själv) inte satsar lika mycket på gymnasiet.

Till exempel. Idag hämtade jag ut noterna inför konserten på lördag nästa vecka. Ni kan ju lyssna själva och inse att det krävs mycket jobb för att kunna spela det här ordentligt. Om en vecka är det tutti och då ska det sitta. I helgen är Aron här. Vilket ger mig ungefär tre dagar att öva på detta, och jag blir tvungen. För jag kan inte sitta där mitt i orkestern utan att kunna min stämma. Den skammen vore större än att gå naken på stan för mig. Ansvaret ligger på mig och enbart på mig. Jag kommer ha ett stämrep och ett stråkrep den här veckan, men de repen är för få och för korta för att kunna sitta och lära sig stämmorna på. Det funkar inte så längre. Och det är så himla bra. För nu måste jag ta ansvar och jag måste öva och när jag faktiskt övar och strävar efter egna mål så märker jag egna framsteg och min utvecklingskurva kommer stiga i skyarna efter några månader på den här skolan känner jag bara. På lilla behövde jag aldrig ta det där ansvaret, för det fanns alltid någon annan som tog det istället och sa åt oss vad vi skulle göra, och vi gjorde det men hur effektivt var det egentligen?

Jag har verkligen kastat mig in i en värld som är helt ny för mig, jag har just nu 11 stycken att öva på. 5 av dem ska vara spelklara på fredag. Det sätter en enorm press på mig men är så. Himla. Nyttigt. Det är det här som är livet som musiker. Ensamt, ansvarsfullt som fan men också roligt för man åstadkommer så mycket om man tar sitt ansvar. Jag tror inte riktigt jag har insett detta förrän nu. Och det är kanske nu jag verkligen inser att jag har hamnat rätt. 

Det är så himla farligt att börja tänka och fundera på hur saker kunde ha varit om de vore annorlunda. Just nu känner jag bara för att strunta i allt det här och dra. Ska bara spela tre föreställningar till först.

Skulle må så bra av en stor fet lycklig överraskning. Vad som helst, bara den är lycklig så jag kan få skratta och vara glad rakt igenom.

Mvh deppbloggen

Det här med att lämna saker. Platser, människor, you name it. Det har jag så svårt för. Det är jobbigt varenda jävla gång, oavsett vart jag ska. Jag ville inte åka till Schweiz, men jag ville sedan inte heller åka därifrån trots att jag egentligen var ganska trött på att spendera dagarna i sängen med datorn och ibland öva lite, för att sedan spela igenom operan en gång varje kväll. Men stämningen där var ändå så bra. Jag älskar musiken. Det är bara att bryta upp som gör mig tokig. Och det är inte själva resandet som är problemet, för jag älskar att resa. Vet inte vad som är mitt problem. Jag är bara ett vanedjur som vill ha det som det är. Eller något i den stilen.

Musik musik musik. Människor människor. Människor som håller på med musik. Musik som förenar människor. Tänk va, hur genialiskt är det inte? Hur man kan få en riktigt bra vän som man helt plötsligt kan prata med allt om efter att bara ha sett denne spela? Förunderligt tycker jag. Och fantastiskt. Och det spelar inte så stor roll att denne nye vän bor i Australien. Jag menar jag tycker mig ha ganska bra koll på hur man håller kontakt med folk vid det här laget... Men jo, lite synd är det att jag troligtvis aldrig kommer träffa min australiensiske kompis igen, det är så härligt när man möter inspirerande och öppna människor som bara vill väl och är jävligt duktiga på vad de gör. Jag tänker då och då på min gode vän i Pretoria, som jag nog inte egentligen skulle kalla för god vän längre eftersom vi knappt har någon kontakt. Hatar när det blir så. Vill aldrig förlora någon som på ett eller annat sätt står mig nära. För vänner är fan livet. Musik och vänner.

Hatar att vara i Schweiz utan något speciellt att göra förutom några timmar på kvällarna. Varför kan jag då inte lika gärna få vara i Malmö eller ännu hellre i Norrland på dagarna och teleportera mig hit när jag behövs för föreställning? Tänk vad mycket roligare det hade varit då. Men istället sitter jag här inne när solen skiner där ute, lyssnar på höstig musik och drömmer mig bort till kallare platser, halsdukar och en skön säng.

Längtar till Malmö för att kunna vara i Pildammsparken, cykla till västra hamnen, sitta vid vattnet och lyssna på mysmusik i den lugnande blåsten, spendera dagarna i övningsrum (trodde aldrig jag skulle längta efter att öva) och umgås med fantastiska människor i pauserna, upptäcka staden om nätterna med nyfunna vänner, äta nudlar, skypa och titta på film de dagar man bara inte orkar något annat. Låna böcker och spendera en hel ledig torsdag i en fåtölj på biblioteket i en värld som skapar en fin kontrast till allt verkligt. Men kanske mest för att jag vet att när jag kommer dit är det inte så långt kvar tills du också kommer.