Jag har aldrig i mitt liv, inte något av de 18 år jag har levt, känt en påtaglig skillnad i humör när natten kommer allt fortare. Har aldrig känt mig deppig för att det är mindre ljus och mer mörker, snarare tyckt det varit mysigt. Men i år, nu, när det är mörkt klockan fyra och jag står och övar får jag små panikattacker för varje ton jag spelar. Jag kan inte läsa en text särskilt länge innan jag börjar skaka och måste andas djupt för att kunna stå upprätt. Börjar gråta när jag får en ironiskt elak kommentar. Vad är grejen med det?

Känner mig så fruktansvärt ensam.

Snart ska jag norrut, där solen går ner bra mycket tidigare. Men då är vi åtminstone två. Och det är allt jag önskar, att jag slipper se ut i mörkret och bara se min egen spegelbild i fönstret.