Jag gråter inte lika mycket längre. Istället får jag någon sorts halvångest över att vakna upp ensam, och har svårt att kliva ur sängen och ta tag i dagen på egen hand. Precis som det tar tid att vänja sig vid att ständigt ha någon intill, tar det ännu längre tid att vänja sig vid att vara själv. Det är så himla skevt och orättvist. Det har gått över två dagar nu men idag känns det som värst, och jag tycker det är jobbigt att det tar sådan tid för hjärnan att förstå saker. Samtidigt som det är så himla värt allt detta för han är den bästa som finns.