Tillochmed blåbärsmarmelad får mig att tänka på dig

Idag sjöng vi i kyrkan. Det är alltid najs tycker jag, dagen brukar bli bra sen och den här dagen var sannerligen fin. På eftermiddagen åkte jag för första gången på drygt fem veckor hem till familjen Aron, fast utan Aron då förstås, och blev bjuden på scones och te och gud vad gott det var, och åh vad mysigt det var att få umgås med dem allihopa igen. De hade saknat mig, att ha mycket folk i huset. Och jag hade saknat dem också, verkligen. Livet kändes nästan som vanligt igen. För jag känner mig så himla hemma där. Bara Aron som fattades, och hans rum som numera inte är hans längre. Annars var allt som vanligt och jag mådde väldigt väldigt bra. Samtalen som uppstod, skratten som alltid är otroligt vanligt förekommande under det taket, ja, det här var det bästa som kunde fyllt denna söndag. Och om fyra dygn är det dagen då jag får träffa den femte delen av familjen. Nu vill jag inte vänta längre. Flyg mig upp dit nu nu nu nu ja tack bra puss godnatt hej