1. Berätta om dig själv

Självklart ska den svåraste punkten komma först. Som att skriva CV, något av det svåraste jag gjort i skrivväg. "Jag är bra på det här och det här och eftersom jag är så fantastisk på allt det här så borde ni för ert eget bästa anställa mig." Men äsch, lika bra att ha det jobbigaste avklarat fsf.

Jag, CSI Bjerhag, född och uppvuxen i Stockholmska förorten men med Småländskt blod, både fysiskt och in mind, så att säga. Spelat fiol sedan jag var tre, sjungit och dansat sedan min kropp har haft förmågorna till detta. Dansar inte längre, men sjunger och spelar desto mer. Bor fortfarande i Hägersten, Sthlm, men halva mitt hjärta har flyttat till Norrland och den här hösten is giving me a hard time dealing with that, trots att vi klarar oss fruktansvärt bra. Vi har träffats tre gånger sedan i augusti, och jag längtar efter den dag då jag inte längre måste åka därifrån, eller då han inte längre måste åka tillbaka dit. Det är typ allt jag har skrivit om den här hösten, kul. Men ingen är tvingad att läsa.

Vidare,

Detta gör mig genuint glad:
- när oväntade människor bryr sig sådär lite extra
- överraskningar
- spontanpussar
- när det finns lite chips kvar i skåpet när man kommer hem från skolan

Jag får panik:
- när människor säger åt mig vad jag ska göra, fast jag redan tänker på exakt det sättet.
- när jag känner en saknad så påtaglig att jag tappar balansen och det svartnar för ögonen, som ikväll.
- av förväntningar

Jag drömmer om:
- ett liv i södra Afrika, kort eller långt
- ett liv nära istället för långt ifrån
- att veta vad jag vill fokusera på, våga chansa, mer tid.

Och så lite såna här grejer "det visste du inte om mig" (fast eftersom alla som läser känner mig så, aja, skitsamma):
Jag blir lätt tårögd av människor som verkligen brinner för något de håller på med (fast inte just instrumental musik av någon anledning, men däremot exempelvis hockey kan få mig att storböla). Jag tycker inte om choklad. Jag har en del knasiga tvångstankar, som att jag vill ha jämnt antal steg i trappor (och hoppar över trappsteg om det är ojämnt antal), jag kan sitta och stirra på ord och para ihop bokstäver i grupper om lika många, inget av det här makes sense men ni skulle förstå om ni var jag.

Kort sagt, jag är ganska vanlig. Ordinary liksom. Önskar väl ibland att jag vore lite mer extrem åt något håll, att jag var politiskt insatt, brann ordentligt för något jag höll på med, hade förmågan att skriva bra, och att våga. Jag är ganska feg. Men i övrigt så brukar jag vara ganska nöjd med mitt liv. Förutom när folk (=lärare, föräldrar, folk som tror sig känna mig) blir förvånade när jag säger att jag faktiskt inte VILL spela, att jag vill vara fri och kunna göra som jag vill ett tag, även om det kanske inte tar mig nånvart. Men jag kommer hur som helst med större sannolikhet kunna sova bättre på nätterna och andas normalt när jag är lugn i mig själv och med det jag gör, istället för att magen vänder sig ut och in varje gång jag ska ta en ton på den där himla trälådan. Snart kommer ett utbrott. Det låter vi bli. Sätter punkt här.