Gamla minnen grävs upp och jag kan omöjligt sova. Minnen från en tid då det dök upp väldigt många sammanträffanden, jag var fast i drömmar och var så fast besluten om att uppfylla dem. Ingenting blev som planerat, inte något. Vid den här tiden skulle jag vara i Afrika, dansa och sjunga och leva ut alla mina drömmar som jag har haft sen jag var tre.
Jag börjar känna en frustration över att jag är kvar här och inte ute och reser eller iallafall planerar att resa. Jag har ingen aning om när det blir av. För tillfället känns det som att våren 2017 är första givna tillfälle. Det är så långt borta. Vet inte om jag orkar vänta. Hur orkar man vänta? Jag borde veta, en stor del av mitt liv består ju av väntan, men nu vet jag ju inte när längtan är över. Tre år är så jäkla lång tid. Kanske dags att börja drömma lite mer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar