Sitter på tåget mot Malmö med samma ångest som vanligt, vill inte dit, vill inte vara kvar hemma heller. Det är något i hela det här som kallas livet som inte stämmer, men jag vet inte om det är någonting som ska bort eller som ska till. Jag känner mig stressad över att jag inte är tillfredsställd, och den stressen får jag ont i magen av. Kanske är det ensamheten som är för stor. Kanske är det spelandet som är fel. Eller så får jag bara tänka att det är helt rätt som det är nu, och att nästa år kommer bli bättre.
Det känns som att livet rinner ur mina händer för jag vet inte vad jag sysslar med. Det jag längtar hem till är inte detsamma, jag har missat hela förändringen som är alldeles för stor för att hinnas ikapp, och jag börjar fundera på om något jag gjort varit rätt över huvud taget... Jag blir tokig. Vill spola tillbaka och börja om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar