Första satsen var olik alla tolkningar jag har hört förut. Överraskningar i varje fras och helt unika idéer. Sådan inspiration. Andra satsen var den vackraste versionen jag har hört, någonsin. Sista satsen var en stor explosion, ett enda långt rus med en intensitet som inte går att jämföra.
Jag träffade honom i pausen, som vi hade bestämt. Först fick jag en svettig kram och hans kind mot min, innan han försvann in i sin loge. Fan tänkte jag, ville ju ha en till bild och en autograf. Men han kom ut igen och jag fick min bild (blev ännu sämre än den igår) och en signering i mina nya Brahms-noter. Jag berättade att jag hade försökt lägga till honom på facebook men att det inte hade fungerat eftersom han hade för många vänförfrågningar, och då fick jag istället hans visitkort med mejladress dit han bad mig skicka bilderna. Sedan hann vi inte mer, det var fler som ville prata med honom. Han sa att vi skulle ses på mottagningen efteråt, men den gick jag inte på för vi frös och ville åka hem, dessutom kände vi ingen (förutom honom då haha). Men han hälsade på mig igen efter konserten, med namn till och med. Och sedan kom Bill och Hillary Clinton ut och gick förbi... Men alltså vilken kväll. Jag har fått träffa min kanske största musikaliska förebild två dagar i rad, fått höra honom spela en av de bästa konserterna som skrivits, på en Stradivarius från 1713. Allt är bara för bra för att vara sant. Och han var dessutom kanske den snällaste och mest jordnära människa jag mött. En otrolig motivation och inspiration som jag kommer leva länge på. Ska skriva ut en av bilderna och sätta i mitt fiolfodral, för att bli påmind om vad jag strävar efter. För nu vet jag det.
Ps. Jag fick höra från 7 olika främlingar att jag var så fin i min klänning (hade min studentklänning). Amerikaner är allt bra trevliga faktiskt. Ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar