Dagen jag har bävat för i nästan fyra månader är snart slut. Aron har åkt, jag har varit arg (fuck you busschauffören), gråtit, plockat svamp, sovit, gråtit i maten, gråtit i duschen, gråtit lite till. För att det är så långt. Så många dagar innan vi ses igen. För att... Nej jag är inte ensam, det är fel, men han är inte här och jag kan inte längre ringa och säga hej jag vill inte sova ensam, för att vara hos honom femton minuter senare. Livet tar en annan skepnad nu och kommer te sig annorlunda. Skolan kommer kännas värdelös och jag kommer vilja hoppa av alla kurser för att få mer tid till att jobba och således kunna vara på Adrian Wennströms 10 väg lite oftare. Jag själv och de runt omkring mig lär behöva dra i tyglarna och se till att jag håller ordning och tar lite större ansvar för mitt liv och dess konsekvenser. Det kommer vara jobbigt. Men jag har ju förberett mig på det här livet hela sommaren så det är väl bara att köra och hoppas att skoldagarna flyger fram i sån fart att det helt plötsligt är den femte oktober och jag inte kan sova för att jag snart, snart, snart ska få se dig igen.

Tack svensk teknik för att du uppfann skype, vi kommer bli ännu bättre vänner än vi redan är det här året.